Publicerad i O-KOKU, decembernumret 2026 / Bordtennisspelarens öde: ”Att tala ut om nätballar och edgebollar!”
En ”nätboll”, där bollen nuddar nätet och ändå går in på bordets sida, och en ”edgeboll”, där den träffar bordets kant och går in. Det här är bollar som alla upplever i en Match, ibland som tur, ibland som otur. Låt toppspelare och tränare prata fritt om dem!
vol.5 Toshio Tasaki 〈tidigare OS-representant〉
Toshio Tasaki
Född den 1 november 1974, kommer från Tochigi prefektur. Deltog i tre OS och nådde åttondelsfinal i singel vid OS i Sydney 2000. Tog lagbrons vid VM 2000 och vann herrdubbeln i de japanska mästerskapen fyra gånger
Vid sitt första VM lärde han sig av Norio Takashima hur man hanterar sådana situationer
Toshio Tasaki, som med sin kraftfulla tvåhands-Fast attack med penholder och korta gummi på forehanden skrämde utländska toppspelare som ”kamikaze”, lärde sig av tränare och äldre spelare att kontrollera sig själv vid nätbollar och edgebollar.
Jag spelade penholder med kort gummi och Fast attack. Eftersom gummits egenskaper gör att bollbanan blir mer rak kan det kanske bli fler nätbollar, men jag har inte haft känslan av att jag fick särskilt många nätbollar i Matchen.
Bordtennis utvecklas från nybörjarnivån, där man slår höga bollar fram och tillbaka, till att man på högre nivå spelar med lägre och tuffare bollar. I den meningen kan man säga att ju högre nivå en spelare når, desto fler nätbollar blir det kanske.
I en Match kan nätbollar eller edgebollar komma flera gånger i rad för den ena sidan, eller också för den andra. Jag tror att det beror på hur ens egna och Opponentens spel passar ihop, men det är ändå spelare som gör poäng på nätbollar och edgebollar som spelar ända till sista bollen utan att ge upp, eller hur? De försöker desperat ta även bollar som ser omöjliga ut att nå, och då kommer lyckopointen. Där kommer ”tur” in.
Jag har hört att baseballspelaren Shohei Ohtani till vardags till och med plockar upp små skräp om han ser dem och samlar på sig ”tur” steg för steg. Jag är nog också typen som vill tro att sådan tur finns. Det låter kanske gammaldags, men det visar hur mycket man har kämpat fram till dess, hur mycket man har satsat på bordtennis. Det man bygger upp i träningen varje dag är kanske det som leder till en lyckoboll i Matchen.
När jag gick på universitetet och gjorde min första start vid VM i Göteborg 1993 lärde jag mig också av Norio Takashima, som då var förbundskapten för det japanska herrlandslaget, hur man ska kontrollera sig själv vid nätbollar och edgebollar.
Sådana lyckopoint får både jag och Opponenten. Villkoren är desamma, och därför får man inte låta känslorna svaja, var Takashimas lära.
Under min aktiva tid spelade jag också i Tyskland, och i Europa finns det spelare som låter känslorna explodera när Opponenten får en lyckopoint. Men de visar motståndaren att de har tappat kontrollen över känslorna, och sedan växlar de snabbt om. Om unga japanska spelare försöker härma det, händer det ibland att de aldrig lyckas samla sig igen och förlorar. Det är kanske en fråga om nationalkaraktär. När jag var yngre blev jag själv irriterad över Opponentens nätbollar och edgebollar och tappade humöret. När jag kom in i landslaget lärde jag mig av Takashima och de äldre spelarna att ”bita ihop och, när Matchen är över, bara hälsa ordentligt och gå tillbaka”. Det gjorde att jag steg för steg kunde mogna mentalt.
Takashima lärde mig också: ”Efter att du fått en lyckopoint måste du alltid gå till anfall.” Det var ju en poäng som nästan var som om jag hade gjort misstaget själv, en given poäng, så han sa: ”Slappna inte av där, nästa gång ska du själv gå och ta poängen.”
När man själv får en lyckopoint brukar toppspelare också lyfta handen eller räcka upp pekfingret för att be Opponenten om ursäkt. Att inte sväva iväg då är kanske också en form av mental kontroll, men samtidigt tycker jag att det visar hur fantastisk sporten bordtennis är, där man också tänker på sin Opponent.
Dela
