Tomokazu Harimoto ”Yokohamas sanning” (första delen) ”Jag ändrade mitt sätt att se på bordtennis med 180 grader”

Efter att ha krossats av en Defeat vid VM i Doha valde Tomokazu Harimoto för första gången att ”stanna upp”.

Djupt inne i det skälvande hjärtat slocknar inte lågan för Victory, utan flammar upp på nytt.

Den beslutsamma Victoryn som visades i Yokohama. Vad är den okända sanningen som gömmer sig bakom?
＜augusti 2025 · efter segern i WTT Yokohama＞
PHOTO Manabu Nakagawa

Harimoto Tomokazu
Född 27 juni 2003, från prefekturen Miyagi. Han började spela Bordtennis vid 2 års ålder under inflytande av sina föräldrar, som båda tillhörde det tidigare kinesiska landslaget, och tog sex raka titlar i de japanska mästerskapen i kategorierna Bambino, Pojkar och Hoppfulla. Han tog sig till kvartsfinal i singel vid VM som 13-åring och blev den yngste japanske mästaren någonsin som 14-åring, och slog därmed ett flertal åldersrekord både i Japan och internationellt. Han tog brons i herrlag vid OS i Tokyo. Vid WTT Champions Yokohama blev han mästare i Champions för andra gången. Världsrankad 3:a (per den 9 september). Representerar Toyota Motor Corporation

Jag insåg på nytt hur viktigt det är att nollställa både kroppen och huvudet en gång

　Direkt efter den dramatiska segern i WTT Champions Yokohama ställde sig Tomokazu Harimoto på nytt på tävlingsgolvet i Europe Smash som hölls i Sverige.

　Även efter hemkomsten fortsatte ett fullspäckat schema med T-League och evenemang, men han tog sig ändå tid för en intervju.

◇

●―Hur ser du på din prestation från VM i Doha i maj fram till WTT Champions Yokohama i augusti?

Tomokazu Harimoto (hädanefter Tomokazu)　Jag avslutade Doha utan att ta någon medalj, och det fick mig att ändra mitt sätt att se på min Bordtennis totalt. Självklart är träning viktig, och ansträngning behövs, men jag tänkte att det kanske är okej att öka andelen vila. Under tio dagar efter att Doha var över höll jag inte i något Racket. Förlusten i landskampen mot Shunsuke Togami vid VM var också mentalt tuff, och ärligt talat kände jag inte för att börja träna direkt.

　När det var dags för Ljubljana i juni (WTT Star Contender) hade jag fortfarande inte återhämtat mig helt mentalt, så jag försökte gradvis komma tillbaka medan jag spelade Matcherna, men jag förlorade igen mot Togami. I nästa turnering, Zagreb (WTT Contender), hade jag kommit tillbaka till omkring 60 procent, och när det åter blev klart att jag skulle möta Togami tänkte jag: ”Tre raka förluster kan jag inte ha”, och därifrån kändes det som att motorn verkligen gick igång.

　Efter att ha besegrat Togami i kvartsfinalen blev jag mycket lättare till sinnes. Efter Matchen mot Togami gick både kroppen och hjärtat åt precis rätt håll, och jag kunde vinna i Zagreb. Även om det bara var tillfälligt blev den långa vilan för mig en positiv framgångsupplevelse. Jag blev återigen påmind om hur viktigt det är att nollställa både kroppen och huvudet en gång. Innan jag gick in i Las Vegas (US Smash) befann jag mig i mitt allra bästa tillstånd, både fysiskt och mentalt. Träningsmängden var inte heller enorm, men jag hade en stabil känsla och kände inte särskilt mycket press.