Varför finns det så många olika ligor och turneringar i Japan?

I Europa är det främst den ”pyramidformade inhemska ligan”, där klubbidrott och klubblag deltar och bygger upp systemet, som dominerar. Sett från Japan är det väldigt lätt att förstå. I en pyramidformad liga, där till exempel den tyska herrproffsligan ”TTBL” utgör toppen, sägs det finnas amatörmässiga regionala ligor ända ner till ungefär 15 divisioner, och ligasystemet är utbrett som ett nät över regionerna.

I Asien ser det däremot annorlunda ut. Låt oss ta Japan som exempel.

1. Historien bakom och utvecklingen av ”skolidrott” i Japan

I Japan sägs historien om fysisk fostran i skolan, alltså det som brukar kallas skolidrott, gå mer än 150 år tillbaka. Ursprungligen fastställdes den som tid för att härda barns kroppar, och senare, under andra världskriget, fick den också en starkare prägel av militär träning. Vid den tiden kallades ämnet till och med ”tairenka” (ämnet för att träna kroppen), och målet var att odla en känsla av samhörighet genom Japans egenartade kollektiva övningar.

Efter kriget rensades de militaristiska inslagen bort och namnet ändrades till ”taiiku”. Från att ha varit en stund för att stärka kroppen blev det en tid för att njuta av idrott och på eget initiativ bygga upp en frisk kropp. Än i dag finns ”undōkai” på grundskolor, högstadier och gymnasier, som ett arv där skolor, lokalsamhällen och familjer dras in i tävlandet.

Med andra ord fanns det i det omedelbara efterkrigs-Japan ingen idrottsgrund som i Europa, där människor i alla åldrar samlas i klubbar för nöje och fritid, bildar lag och spelar ligamatcher. I Japan var det i stället ”skolidrott med barnen i centrum” som stod i fokus, och även bordtennis handlade enbart om turneringar där skolor mötte varandra.

På 1950-talet gick japansk bordtennis in i sin guldålder, men vid den tiden var nästan alla i det japanska landslaget universitetsstudenter. Hiroji Sato, som blev Japans första världsmästare, var anställd på ett företag, men spelare som Ichirō Ogimura, Toshiaki Tanaka, Fujie Eguchi och Kimiyo Matsuzaki blev alla mästare medan de gick på universitetet. De började med bordtennis i högstadieåldern, tränade hårt i gymnasiet och gick sedan vidare som universitetsstudenter för att sikta mot världen och utsätta sig själva för intensiv träning — det var bilden av det japanska landslaget på den tiden.