Bordtennismani – koncentrerat extrakt [Porten till bordtennishimlen] <28> Labyrinten av all forehand

Från boken från O-KOKU Books, ”Porten till bordtennishimlen” <28>

Som uppföljare till den gapskrattande bordtenniskolumnboken ”Välkommen till bordtennishelvetet” av bordtenniskolumnisten Jota Ito kom ”Porten till bordtennishimlen” (utgiven 2015). Med den här boken kommer du att öppna ”himmelens port”. ☆Bordtennismani – koncentrerat extrakt☆

Text & Illustration av　Jota Ito

Kapitel 3: Tvivla på bordtennisens självklarheter!

Labyrinten av all forehand

Efter förlusten mot Kina på 1960-talet har det länge sagts att japanska attackspelare är alltför ensidigt inriktade på forehand. Det är först under de allra senaste åren som man slutat säga det. I sin gemensamma bok ”Svensk bordtennis – den starkaste hemligheten” (Yamato Table Tennis, utgiven 1991 / slutsåld) skrev den svenske journalisten Jens Fellikka och den tidigare förbundskaptenen Glenn Oest att Japans all forehand-bordtennis är ”ett uttryck för att man underskattar spelets utveckling och motståndarens kapacitet”. Det är ett lite stelt sätt att uttrycka det, men med ett mer vardagligt språk betyder det: ”Ni behandlar väl bordtennis lite för lättvindigt, eller hur?” Så stark var alltså Japans fixering vid all forehand. Vad var egentligen orsaken till detta?

Den första ligger i japanernas asketiska världsbild. Som ordspråken ”Rom byggdes inte på en dag” och ”man kan inte jaga två harar samtidigt” visar, finns det en tendens i Japan att värdera det högt att helt gå upp i en enda sak. Redan när jag började spela bordtennis i slutet av 1970-talet hörde jag sådant som: ”Det är för kaxigt att svinga backhand innan du ens kan forehand” eller ”Som chop-spelare ska du inte gå till attack”, och jag höll själv med. Kort sagt är vi ett folk som finner tillfredsställelse i att bemästra en enda sak fullt ut, vare sig det är forehand eller chop.

Om man går längre tillbaka i den japanska bordtennishistorien framträder något ännu mer intressant. Bordtennis infördes i Japan år 1902, och den första spelstilen som slog igenom som tävlingsslag sägs ha varit short. I slutet av Taishō-eran utvecklades long för att bryta denna dominans, och omkring 1935 blev chop det dominerande svaret. Därefter uppstod allround, där dessa användes i kombination (Takamasa Kon, ”Bordtennis – dess väsen och metod”, Obunsha, utgiven 1942 / slutsåld). När man hör allround kanske man tänker på en stil som Zhu Shihe, där både chop och attack ingår, men det är inte riktigt samma sak. En attackspelare som bara använder push och short räknades som allround. Före det ansågs det till och med idealiskt att genomföra en match med endast short om man spelade short, eller endast long om man spelade long (något som var möjligt tack vare träracketar). Det finns till och med berättelser om dåtidens matcher där 3 meter höga lobbar och short som stannar med två studs vid nätet växlade fram och tillbaka i vad som låter som ett skämt av en ”stor match” (kvartalstidskriften ”Takyūjin”, nr 3, utgiven 2000). Så djupt rotad var den japanska asketismen, och det var den som fick japanerna att hålla fast vid all forehand.

Den andra orsaken var att man, även om man ville stärka backhanden, inte visste hur man skulle träna den. I Japan var regelbunden placementträning dominerande ända fram till 1980-talet, så när man talade om backhandträning handlade det om att slå backhand i följd, eller som mest växelvis forehand och backhand. I båda fallen tränade man i en situation där man visste att nästa slag skulle bli backhand. Därför utvecklade man aldrig förmågan att växla med omedelbar bedömning i själva stunden, och i verkliga matcher blev det något man bara kunde använda när man hade gott om tid. Bakom detta låg tanken att man hellre först skulle bygga en perfekt backhand med regelbundna placementövningar än att lära sig en improviserad, halvdan teknik med slumpmässig placement. Och i grunden var det samma asketiska världsbild som låg bakom den första orsaken.

I slutändan ledde japanernas natur att vilja fördjupa sig helt i en enda väg till att japanska spelare hamnade i ”labyrinten av all forehand” och inte tilläts ta sig ut därifrån. I det avseendet kanske bordtennis, som har en så hög grad av mångfald och komplexitet, är den sport som passar japaner allra sämst. 

Men vad ska man då göra? Det är enkelt. Använd egenskaperna hos ”dagens ungdom”, som står i skarp kontrast till asketismen. Man ska maximalt utveckla deras medfödda förmåga att, även om de bestämt sig, sluta så fort de tröttnar, deras mentala styrka att stå ut med att allt är halvfärdigt, och deras snabba impuls att explodera över minsta lilla. Jag antar att det måste vara ett rent helvete att spela bordtennis mot sådana människor, men just den mentala styrkan att uthärda det krävs av japanska tränare (det blev visst ett skämt ändå).

●Detta är ett utdrag ur boken ”Porten till bordtennishimlen” (utgiven 2015)

■Profile　Jota Ito

Född 1964 i Iwate prefektur. Började spela bordtennis i första året på mellanstadiet med penna och pips i forehand. Som gymnasieelev nådde han topp 8 i prefekturen i herrsingel. Under universitetstiden bytte han, inspirerad av Tsutomu Murakami, till en udda penna med backside soft och anti, i en lobbstil med omvända slag, och fick utstå en rad motgångar. Efter att ha fått jobb på en hushållsapparattillverkare bytte han, med Waldner som förebild, till shakehand, men trots fem års försök lyckades han aldrig med topspin och gav till slut upp, vilket ledde till att han spelade med pips på båda sidor. Från den tiden började hans passion svämma över, och han samlade på böcker om bordtennis och skickade brev till bordtennisförbundet och bordtennismagasin. Samlandet av bordtennisböcker blev också startpunkten för att han från 2004 började skriva kolumner i månadstidningen ”Bordtennisriket”. Han ansvarade också för en [bakom kulisserna]-rapport från VM på plats samt regin för DVD:n ”The Final”. Av praktiska skäl i arbetet med att coacha mellanstadieelever gick han åter över till shakehand backhand-backhand och lärde sig så småningom att göra topspin lite i taget. I slutet av 2017 lämnade han sin tjänst på hushållsapparattillverkaren och ägnar sig nu åt att sprida bordtennis. Han har skrivit ”Välkommen till bordtennishelvetet” och ”Porten till bordtennishimlen”. Bosatt i Sendai.