[Wikan Seikō & Kinuko Vol. 1] 34 år efter ankomsten till Japan: mannen som nådde världstoppen och hans hustru talar om Kina och Japan

Det har gått 34 år sedan jag kom till Japan.

Från 1980-talet till 1990-talet kom många kinesiska spelare till Japan, och en del slog sig ner medan andra återvände till Kina.

Världsmästaren och OS-guldmedaljören i dubbel, samt guldmedaljören från asiatiska spelen, Wei Qingguang, kom till Japan tillsammans med sin hustru Shi Xiaojuan år 1991. Här ser vi tillbaka på det turbulenta liv som följde.

De två, som har naturaliserats i Japan och nu lever sitt andra bordtennisliv som tränare under namnen Seikō Iseki och Kinuko, fick frågan vad deras bordtennisliv i Kina och Japan egentligen har betytt för dem. <April 2025>

[Iseki Seikō]

Född 2 juli 1962. Från Guangxi-provinsen i Kina. Kinesiskt namn: Wei Qingguang. Vann herrdubbeln vid VM 1987 och OS i Seoul 1988. Kom till Japan 1991 och representerade Kotobukiya (Kumamoto). Naturaliserades 1997 och tog sin första seger i Japanmästerskapen samma år. Totalt har han vunnit Japanmästerskapen fyra gånger. Som japansk landslagsspelare tog han silver i singel vid asiatiska mästerskapen 1998, brons i lagtävlingen vid VM 2000 och deltog i OS i Sydney 2000. År 2007 avslutade han karriären som aktiv vid 45 års ålder, arbetade därefter som tränare på JOC Elite Academy och var herrlandslagets förbundskapten för Chinese Taipei vid VM och OS i Paris.

[Iseki Kinuko]

Född 31 oktober 1965, från Guilin i Guangxi, Kina. Kinesiskt namn: Shi Xiaojuan. Tog examen från East China University of Science and Technology i Shanghai. Certifierad tränare från Japanska idrottsförbundet. Började i Guangxis bordtennisslag vid 12 års ålder, där hon lärde känna Seikō Iseki och gifte sig med honom 1988. Födde sonen Tenga 1993 och fick japanskt medborgarskap 1997. Vann mixed dubbel i Japanmästerskapen 1998. Öppnade Iseki TTL i Tokyo 2009. Hon tränar många barn.

Då tänkte jag bara: ”Jag vill se hur det ser ut utomlands åtminstone en gång”, och även det kinesiska bordtennisförbundet välkomnade att vi gav oss av med ett ”ha det bra”.

●─Ni kom till Japan i maj 1991, efter VM i Chiba, eller hur?

Seikō Iseki (nedan Seikō)　Jag stannade kvar i Japan direkt efter Chiba-turneringen. Vid den tiden hade jag redan skrivit kontrakt med Kotobukiya (senare Ralala). Jag minns kontraktsdagen, den 25 maj.

Iseki Kinuko (nedan Kinuko)　Jag är inte särskilt planerande av mig. Inte ens min nuvarande bordtennishall (i Kita, Tokyo) hade jag planerat alls. Att komma till Japan blev också något ganska vagt och oklart. Jag ville visserligen prova att åka utomlands, men på den tiden var det svårt att lämna Kina. Så jag tänkte: ”Jag vill bara åka någonstans, vart som helst.” Först fanns det till och med prat om att jag skulle till Italien.

●─Varför valde ni till slut Japan?

Kinuko　Det fanns ett prat om Italien 1989. Men samma år förlorade Kina vid VM i Dortmund (lagtävlingen), och de högre upp blev arga. Därför rann Italienspåret ut i sanden.

●─Och då valde ni Kumamoto i Japan. För kineser på den tiden måste Kumamoto, snarare än Tokyo eller Osaka, ha känts som en okänd plats?

Kinuko　Ja, det stämmer. Men jag tänkte inte alls att jag skulle åka hem efter två eller tre år heller. När man väl hade kämpat sig utomlands ville jag inte bara vända tillbaka så lätt.

●─Ni trodde väl inte att ni skulle stanna så här länge i Japan? Hur många år tänkte du, Seikō?

Seikō　Jag tänkte inte alls på det. På den tiden fanns det ett utbildningssystem i Kina där man efter att ha slutat som aktiv kunde få erfarenhet utomlands. Cai Zhenhua (tidigare världstvåa och tidigare ordförande för det kinesiska bordtennisförbundet) åkte till Italien, och i Japan fanns Chen Longcan (världsmästare och OS-guldmedaljör i dubbel), Lü Lin (OS-guldmedaljör i dubbel), Qiao Hong (världsmästare och OS-guldmedaljör i dubbel) och Li Huifen (OS-silvermedaljör).

　Då kände jag bara att jag ville se hur det var utomlands åtminstone en gång, och det kinesiska bordtennisförbundet välkomnade också att vi gav oss av med ett ”ha det bra”. Jag var tvungen att lära mig språket, och det fanns få i landslaget som kunde prata engelska. Så jag ville kunna prata utan tolk.

　Xie Saike (världsmästare i lag) åkte till Frankrike, Chen Xinhua (världsmästare i lag) till England, och chopen Wang Hao (världsmästare i lag) till Bundesliga i Tyskland.