”Spelare som förlorar tränar i onödan” – Jun Mizutani: ”Som spelare vill man bli puffad framåt”

BOOK
Ur dubbel olympisk guldmedaljören Jun Mizutanis bok ”Spelare som förlorar tränar i onödan”

Som spelare vill man bli puffad framåt. Man återvänder till bänken i hopp om att få stöd när man själv tvekar, men vad ska man göra när även coachen tvekar där?

Kapitel 4: Vad man kräver av coachen för att vinna

Skillnaden mellan japanska och kinesiska coacher. Om nivån på de japanska coacherna når världsnivå blir Japans spelare ännu starkare

Japanska coacher håller sig på ett visst avstånd från mig. Jag kan känna att de tänker att jag klarar det själv utan att de behöver säga något. Men egentligen vill jag att de säger många saker.

Om det jag får höra är fel, eller om det skiljer sig från hur jag själv tänker, säger jag vad jag tycker. Samtal mellan spelare och coach är nödvändiga i sådana lägen, och jag tycker inte att det är fel att man säger emot varandra, men japanska coacher backar ofta då.

Med min nuvarande coach, Qiu Jianxin, diskuterar jag ofta mycket. Och när jag träffar storheter inom bordtennisen, som historiska mästare, får jag också ofta olika råd.

Jag kan inte lyssna på allt och genomföra varje enskild sak. Men bland alla råd och alla samtal finns det sådant som får mig att tänka: ”Aha.” Det handlar inte om att jag, bara för att jag är mästare, avfärdar allt. Det finns ord som rymmer ledtrådar. Det finns också ord som är användbara inte bara för bordtennisen, utan även som människa.

Tittar man på Kina ser man att världsmästare och olympiska guldmedaljörer tar emot råd från förbundskaptenen Liu Guoliang. De står helt stilla och lyssnar, nästan som mellanstadieelever. Jag tycker att det är bra, och ibland kan jag också avundas det. Det beror nog på att förbundskaptenen Liu Guoliang verkligen behärskar bordtennis, förstår toppspelarna och därför har stor tyngd i de råd han ger. Det handlar inte bara om ett system av statlig styrning, utan jag tror att det också finns en respekt för förbundskaptenen.

Jag tror att Japans toppnivå skulle höjas ännu mer om även Japan fick coacher på världsnivå som började ge spelarna råd. Japan har gott om lovande barn. Om coachernas nivå höjs mer borde de kunna mäta sig med Kina.